Bilden kommer härifrån
I långtråkighetens och lite- att-göra-periodens spår kan man roa sig med mycket, till exempel att leka med ord eller att leka med tankar. Sedan jag skaffade mig en sådan där smart telefon leker jag gärna med ord och det fina är att jag kan spela med vem som helst, oavsett avstånd. Därför passar jag på att tacka tekniken för spelet Wordfeud, även om det inte är samma sak som att spela spel irl. Det finns ingenting som går upp mot att umgås på riktigt, men tekniken är ett substitut som är gott nog.
När jag låter tankar sväva omkring, på så sätt som i gårdagens blogginlägg, leker jag med olika infallsvinklar på samma tankar. Det är alltså då jag har mycket lite att göra 
och det händer nu och då, särskilt nu när jag är ledig.
Ibland väljer jag en humoristisk infallsvinkel, eftersom det är så befriande med skratt. Gårdagens svävare, Om den ena håller en skriftlig monolog om sitt förflutna och den andra håller en muntlig monolog om samma sak. Vem står då för dialogen?, kan fylla mig med skratt när jag tänker på hur komiskt det måste se ut uppifrån, från universum. Två personer som gör samma sak, men ingen av dem kan se det, för de har olika metoder och använder olika verktyg. Båda tycker sig sakna en dialog, men de förstår inte hur de själva bara bidrar till en monolog. Därefter kan jag byta till ett mer kärleksfullt perspektiv och då tänker jag som August Strindberg sa: ”Allt är i alla, så är också alla i alla.”
Lika komiskt och mycket aktuellt kan man fråga sig: Om jag samtidigt som jag pratar med mina vänner i sociala medier, ringer upp någon eller pratar med någon irl – beter jag då mig respektlöst mot mina vänner på nätet?
Om jag fortsätter med samma metod, att se kärleksfullt på situationen och kopplar det till gårdagens, Om någon delger någon annan sitt förflutna, är det fint, tillitsfullt och ett stort förtroende som ges den andra och samtidigt en gåva för givaren, att någon kan lyssna. Men hur förvaltar man gåvan, om man aldrig släpps in i personens nu-liv? Är man då en slasktratt som kommer att utnyttjas så länge man behövs, för att sedan kastas på tippen när man inte längre behövs?, kan jag se den tanken som en rädsla för att bli utnyttjad från ena hållet och som en förklaring till vem man är från andra hållet. Jag kan också se tanken som en rädsla för att öppna sig i nuet, på samma sätt som jag kan se att tänkaren väljer ett lägre synsätt på situationen som Gunnar Ekelöf sa: ”Det som är botten i dig är botten också i andra.”
Från igår: Om lärarna får allt mindre tid för att lägga upp lärandesituationer, som stimulerar elevernas fritänkande och kreativitet. Varför är vi så förvånande över att ta-sig-församheten i den svenska skolan sjunker? Tänka vidare och fundera på hur vi kan utnyttja läget och få ut det mest positiva av det hela. Kanske låta det summativa tänkandet användas formativt: Om lärarna nu ändå inte har någon tid kvar för planering av kreativa lärandesituationer – varför inte använda elevernas inneboende skapandelusta för att tillsammans med dem skapa optimala lärandesituationer?
Sådant kan jag sysselsätta mig med när jag har tråkigt och för allan del annars också. Kanske en representant för det vilda tänkandet, eller någon som har svårt att låta kreativiteten vila. Om det alltid leder till utveckling, kan man fråga sig, men en sak vet jag – för att leka blir jag aldrig för gammal. Hittade en illustrativ bild för mitt tänkande, men är osäker på rättigheterna – så jag länkar istället.
Inga kommentarer än.