Efter en två veckors tur till Lainio och några avstickare till Kiruna, har jag nu, efter ett besök i Pajala, landat hemma i Övertorneå igen. Lovet som skulle bestå av så mycket skrivande, innehöll väldigt lite av den varan. Almanackan hann till och med byta år utan att något hände.
Min frustration ökade i takt med snön som ymnigt föll ner och bäddade hela landskapet i ett vitt och fluffigt sockervadd. Jag vet inte om jag ska skylla på sockret eller på fluffet. Jag har lite svårt att motstå sådant som är sött, så är det att dras med en blick för det sköna. 
Estetiken talar så bra för sig själv och där jag finner den, där kan jag fastna och beundra, utan att märka hur tiden går. Den kan göra mig så tagen för stunden och samtidigt så förblindad för annat väsentligt.
Det fluffiga vaddet kan också få mig inaktiv. Hur ska jag kunna få ändan ur, när jag har fullt upp med att göra snöänglar och låta mig omslutas av något så följsamt som vitt fluff? Upplevelsen är större än de ord jag äger. Därför berättar jag inte mer. Att ligga i någons armar och kika upp mot en stjärnfylld himmel och låta tystnaden borsta bort alla yttre intryck – det skapar en omedelbar närvaro i stunden. Och den njuter jag av, låter mig vara just där, just då……ända tills…..Ja, så länge att jag verkligen hör min inre röst, den som så lätt kan tappa i styrka, då vardagen rullar in och rullar på.
Har hela ledigheten var bortkastad ur ett skrivmässigt perspektiv? Inte alls. Jag jobbar ofta på parallella nivåer. Medan vardagen har rullat på, i form av samvaro med nära och kära, pågår dels i mitt undermedvetna, men också i mitt parallella medvetande, en annan process. Den är väl medveten om de nya möjligheter ett nytt år rent konkret innebär och jobbar på i det tysta. Till slut lyfter den fram dessa möjligheter i ljuset och planen är klar. Sedan återstår bara resten och den biten kräver lite mer av mig.
Nu har jag kommit så långt att jag vet följande:
Istället för en bokidé, har jag nu tre.
Jag får skriva färdigt skeletten till alla tre, innan jag vet vilken som ska komma först, men jag tror redan jag vet…..
Jag får avsätta tid för skrivandet i min planering.
Jag har lärt mig att inte gå igenom dagens mail, innan jag skriver – gäller dagar då jag inte jobbar i skolan.
Så länge jag inte fortsätter förverkliga mina drömmar och tar tag i mitt skapande, kommer en ofrivillig tomgång att svepa in mig i en förlamande tillstånd, eftersom jag inte följer mitt hjärta då. Svårt att inte följa hjärtat är det också, den rösten är alldeles för stark numer och listig också…..den hittar en mellannivå i medvetandet, där den verkar i smyg. So far so good, men resten, själva tillämpningen av skrivandet ligger på mig.
Precis som i boken, Ordlusta, försöker jag fortfarande skapa luckor i tiden – sålla bort onödiga tidstjuvar och se till att blåsa eld i den glöd som brinner där inne.
Dags att ta tag i saken och möta 2012 med skarpare fokus och bättre självdisciplin. Hepp! Okej, kanske varvat med lite socker och följsamt fluff.
Apropå boken, det hände något kul, berättar mer senare idag här på bloggen, som då länkas ut via min fb-sida Ordlusta. Kika gärna in där och jag skulle bli glad om du ”gillar” sidan.
Inga kommentarer än.