Att växa

Ibland väljer vi de enkla vägarna. Vi flyter med strömmen och njuter av den behagliga färden. Vi lär oss inte så mycket, kanske mer att ta tillvara det som är och det är en mäktig känsla i sig. Att flyta med strömmen ser jag inte som något negativt egentligen, så länge aktiviteten varvas med svårare partier.

Andra gånger tvingas vi, om vi vill växa, att gå motströms. Vi kan välja att kliva i land och strunta i färden, men det kommer inte att föra oss särskilt långt. Vågar vi se bortom, förstår vi vad vi måste göra.

Att ta näcken i båten, kan vara skrämmande. Att ändå göra det, kan vara befriande. Att lära av färden, är att växa stort.

LIVETS VEDERMÖDOR
Under den branta stigningen förbannade hon
varje sten som låg för hennes fötter,
men där uppe – på toppen
bländades hon av utsikten.
Vidderna slog andan ur henne
och plötsligt
insåg hon värdet av sina vedermödor.

Efter väl utfört värv
diskade hon omsorgsfullt kaffekoppen
såg hur såväl gruskorn som stenbumlingar
motståndslöst lade sig för den strida fjällbäckens krafter.
I förhållande till vattnets kraft
var också den tyngsta sten chanslös.

En sista koll, inget kvarglömt.
Sedan låste hon dörren och gick på semester.