Det är något speciellt med att räfsa hö, något helt annat än det jag vanligtvis gör och jag vågar nog säga att jag gillar det. Det trodde jag inte för några år sedan. Då var höbärgning hårt förknippat med två enorma ängar, så stora som de kan te sig i en åttaårings ögon, där hon går med räfsan för 25 öre per hösträng. Oändligt arbete.
Idag är det bara skönt, en kontrast till mitt vanliga arbete som oftast utförs med min hjärna. Nu har hjärnan åkt på semester och kroppen gör sig hörd, vill utföra och göra. Jag lyssnar och lyder.
Borta är hjärnan. Endast mekaniska rörelser med armar, ben och överkropp. Jag ser vad som händer, resultatet är omedelbart synligt och jag fortsätter i ett stilla tempo. Fridfullt.
Det blir rast, mamma ska fixa laxen till middagen, men ännu återstår jobb på ängen. Jag smiter ut, för jag vet – det är min enda chans. En intellektuell typ som jag är inte betrodd att ensam utföra fysiskt arbete och jag räfsar – av hjärtans lust. Lite fundersam över att jag inte tilldelades uppdraget att laga mat – det är jag betrodd med. Tanken försvinner lika fort som den kom. Räfsan går, kroppen ler.
Klart! Uppdraget för dagen slutfört. Jag går in.
” Blev det mycket ogjort?”, frågar mamma.
” Nej, det är klart”, svarar jag.
” Redan?, frågar hon och tittar frågande på mig.
Jag svarar inte, utan sätter mig till bords och mår bra. Hon ser lättad ut och somnar efter maten. Kanske faller en börda från hennes axlar. Jag känner mig trygg med vetskapen att jag fixar det själv den dagen det blir aktuellt.
Inga kommentarer än.