Tiden går. Jobb tar sin tid och ibland kommer annat i livet emellan, till exempel döden. Om än väntad och väl en del av livet, är den ändå vad den är och kräver sin tid och sin sorg. Människor reagerar olika, alla har sin sorgeprocess och så får det också vara.

För egen del har jag hunnit in i processen redan innan, eftersom jag tydligt såg den komma. Jag är tacksam för den tid jag tog mig med pappa under hans sjukdomstid, som varade många år. År för år, steg för steg, timma för timma, gled han sakta ifrån oss. Fastän han inte alltid var närvarande i nuet, utan dement, så fanns där alltid stunder av klarhet och närvaro.

De sista åren hade han verkligen tid att stanna upp, för han hade inget val. Detta gjorde att vi fick se helt andra sidor av honom än tidigare. Därför, än en gång – jag är mycket tacksam för den tid jag tog mig med honom de senaste åren. Aldrig tidigare hade han tid att uttrycka äkta och sann tacksamhet på det sätt han gjorde under sin sjukdomstid. Aldrig tidigare hade jag förstått hur omtänksam han kunde vara. Ett gott hjärta, det har han alltid haft, men att kunna visa omtänksamhet på det sätt han gjorde de sista åren, det var något nytt. Min pappa har varit som de flesta andra män i bygden, inte de stora känslornas man, inte verbalt i alla fall. Trygg, har han däremot alltid varit, så som jag minns.

När jag var yngre såg jag honom som en ganska fördomsfull person, men en del av det fick jag revidera under livets gång men visst fanns den strävheten i viss mån kvar. När han blev dement, försvann det och istället växte en stor ödmjukhet inför livet och hans närmaste fram.

Pappa var fysiskt väldigt aktiv och det gjorde att han levde länge trots en stor hjärtoperation 1994, under vilken han också var död i tre minuter och man var osäker på huruvida det hade orsakat någon skada på hjärnan, men han klarade sig. Han hävdade alltid vikten av hålla sig i fysisk trim och ända in i slutet tyckte han att han var stark. ”Jag är stark som fan”. Så sa han.

Pappa var en naturens och skogens man. Där har han varit aktiv hela sitt liv, på olika sätt. Han var med om en hel del, såg saker och väsen som det var kul att höra honom berätta om. Han besatt också andra gåvor, för de flesta okända. Och så tror jag att de får förbli.

Mitt skrivande i min blivande roman, har tagit en jättelång paus och jag har nog behövt den. En av mina karaktärer, en ung kille, ville inte riktigt träda fram. Jag hade svårt att förse honom med någon personlighet alls. Jag försökte verkligen, men det var stopp. Jag frågade några olika män jag känner, som jag trodde skulle tänka sig att svara, om hjälp. Tre svarade, någon med lite hjälp av någon annan. Jag tackar för er vilja att hjälpa. Ändå satt jag fast och gör så fortfarande, men jag vet att när karaktären är redo, då visar han sig för mig, så nu får sorgearbetet ta sin tid. Jag försöker inte tvinga fram den här karaktären längre. Han kommer när han har mognat till.

Pappas sista veckor och hans bortgång gav  både livet och skrivandet en nödvändig paus. Och då drabbade kreativiteten mig på ett annat sätt. Två nya bokidéer föddes. Helt oväntat och på udda väg. Jag vet nu att jag ska ska ge ut en bok liknande den förra till sommaren. Tror att jag hinner. Tanken är att den ska vara klar till sommarens kulturvecka. Den andra kom till mig på mycket speciella vägar. Därför tror jag på den. Den ska handla om…..

Min pappa somnade in 23 april. Normalt sett har man en månad på sig att gravsätta den döde. Nu är det vår och vi fick besked om att man inte gräver gravar på Lainio kyrkogård i maj månad. Graven skulle utsätttas för rasrisk och dessutom fylls den med vatten och så långt är allt okej. Vi vill inte lägga pappa i vatten. Istället har vi sökt anstånd med jordfästningen, men svaret dröjer. Varför? Jo, först var dödsattesten försvunnen. Sedan ska den skickas till Försäkringskassan, där ansvarig handläggare ska skicka den uppåt i organisationen, till en jurist. Det är den vanliga gången. Tillsamman med anståndsansökan.

Idag är det 7 maj och i skrivande stund är denna handling förmodligen på väg, eller ligger redan och väntar på att bli behandlad. Tänk om det blir ett nej: Nej, det tror jag inte, men det är ändå en jobbig väntan och ett himla telefonerande för anhöriga.

Innan vi får besked, vet vi inte vilket datum begravningen blir och kan då inte heller boka präst och därmed inte heller sätta in en dödsannons i tidningen. Många begravningsgäster kommer att ha långt att åka och behöver mat på resan. Detta ska också planeras in och o.s.a. bör vara minst en vecka innan själva ceremonin. Dessutom – vi vill varken ha en stressbegravning eller låta honom ligga för länge ovan jord, inte heller gravsätta i vatten.

Ibland blir jag ledsen, uppgiven, irriterad och trött – på pappersgången i vårt samhälle. Visst, väntar vi och tror på ett bra slut, men ibland blir jag så trött och less.

Är jag tillräckligt stark, för att stå upp efteråt,
är jag tillräckligt modig, för att bli halshuggen,
är jag tillräckligt trygg, för att inte döma,
Är jag tillräckligt rustad.

Jag bejakar vår bygd, vårt kulturarv, vårt hem,
jag bejakar tillika, dess torftiga jordmån,
jag bejakar verkligheten, sådan den är,
Jag bejakar utan att döma.

Skulle jag våga, så mycket som lagts i min famn,
skulle jag våga, det till synes självklara,
skulle jag våga, fastän jag älskar min bygd,
Skulle jag våga lyfta på locket.

Igår när jag kom körandes från Lainio, på väg mot Pajala, fick jag för första gången rött ljus vid bron över Tärendö älv. Vi är inte bortskämda med trafikljus här i bygden, men sedan malmbilarna började gå från Kaunisvaara, det vackra berget, så får också vi se upp för rött vid den bron. Vid bron blev det stopp igår och medan jag väntade på att malmbilen skulle passera, tittade jag på Mukkagården invid älven. Min pappa, som är av den släkten, har berättat för mig att han bodde där ett tag hos sina släktingar. Syftet var att han skulle lära sig att smida, inte planer men järn. Det finns spännande berättelser från den här gården också.

Jag bestämde mig för att köra ner till rastplatsen vid gården, för det har jag tänkt – många gånger. Tyvärr har det aldrig blivit mer än en tanke, men igår gjorde jag det. Jag stod där en stund och tänkte på berättelser från svunna tider. Jag blev också lite arg på mig själv, just för att jag väntat så länge med att faktiskt stanna upp där, på den platsen.

Jag kom också att tänka på detta med tid och hur vi, produkter av dagens samhälle, ljuger för oss själva och andra. Vi skyller ofta på att vi inte har tid. För mig är det en ren och skär lögn och jag har svårt för människor som säger så till mig. Jag är själv inte bättre – det händer att jag också säger så. Men, i ärlighetens namn – att skylla på tiden, är inget annat än en lögn. Bättre att säga att man inte vill just då.

Tid – det är inget vi har – tid – är något vi tar – om viljan finns.
Så, var hellre ärlig så blir du också:

……..eller kvinna

När jag som mycket ung lämnade Lainio och Kiruna för mitt första sommarjobb på annan ort, hamnade jag i Piteå. På den tiden var jag mycket ute på lokal och jag gillade att dansa disko. Förutom att gå på lokal tyckte jag om att spana på snygga killar. Extra kul var det att byta stad och möta nya människor och titta på fler snygga killar,

En kväll var jag ute på Piteås restaurang/pub/disko ”Don Peppino”, tillsammans med andra malmfältstjejer som sommarjobbade i Piteå. Vi sysselsatte oss förstås med att kika lite på killarna på stället. Våra ögon föll på en person vi aldrig hade sett förut. Mörk och tjusig var han, en riktig läckerbit. Jag satt och funderade på om jag skulle gå fram till honom och prata, då han kom fram och frågade om jag ville dansa. Naturligtvis svarade jag ja. Vi började prata och han sa att han också hade spanat på mig. Så långt var allt väl.

Efter en stunds pratande om kvällen, stället och annat fick jag veta att han kom från Luleå och bara var i Piteå över kvällen. Vi fortsatte prata en stund till och sedan, precis när vi skulle presentera oss, såg jag – det var min kusin, fasters son, som jag ett par månader tidigare hade suttit framför påskelden med, tillsammans med övrig släkt.

Det hela slutade väl och vi fick oss ett gott skratt. Under påsken hade vi umgåtts med släkten, men bara för att vi befann oss på annan plats, kände vi först inte igen varandra. Så kan det gå.

Förutom att ha varit ordentligt ledig, har jag hunnit med opera i Lainio. Det är Opera vildmark som i tretton års tid bjudit på opera, långt inne i skogen. Byborna går man ur huse och också långväga gäster kommer för att se och höra Carina Henriksson med vänner. I år bjöd hon på en komedi, Björnen, en enaktare av Tjechov,
för handling se recension. Det var en annorlunda och karismatisk upplevelse på tre språk: meänkieli, samiska och svenska. Även de som inte kan alla språk kunde mycket enkelt följa handlingen. I år bjöds det också på queerpjäs, Tukkipojat, av Mikael Niemi. Rolig och tankeväckande men också relativt förutsägbar med duktiga skådisar.

I Lainio hann vi också ha det mysigt med familjen. Pappa är gammal och inte riktigt kurant men han har alltid älskat naturen och att koka kaffe över öppen eld. Nu går det inte längre att ta ut honom så vi gjorde som min dotter sa: ”Kan inte moffa komma till elden, får elden komma till moffa.”

Vi eldade, grillade korv och pinnbröd och kokade kaffe över elden – hemma på gården. Det var en skön dag för oss alla och efter den tog pappas vistelse hemma slut. Vätskebildning i kroppen ledde till hjärtsvikt och lasarettsvistelse i Kiruna.

På så sätt blev jag några dagar i Kiruna också, för att hälsa på pappa och ordna ett boende för honom. Jag var lite spänd och ledsen, men efter en stunds meditation lättade allt och jag kunde skala av mig alla inblandades åsikter och känslor och istället hitta tryggheten i mig själv och mitt beslut. Det gick över förväntan. Är det rätt, går det lätt.

Jag lärde mig också att det är nästan samma sak att lämna en gamling på lasarett som det är att lämna ett barn på dagis. Du kan inte säga en sak med munnen och låta ditt kroppsspråk avslöja din egen ambivalens. Du måste vara trygg, inifrån och ut – då blir gamlingen också trygg i situationen och accepterar att stanna. Tidigare har det varit svårt att lämna pappa, han har alltid försökt smita med, men nu gick det.

Min dotter har aldrig varit till Björkliden, Abisko eller Riksgränsen. Jag har länge känt att jag vill visa henne de platserna. Dels för att hon själv vill och dels för att sonen har varit där med mina föräldrar. Därför tog vi oss en dag upp i fjällvärlden. Det var en fin tur och vädret var med oss hela tiden. Som en extra bonus stötte vi på vänner i Katterjokk, där vi åt en riktigt god lunch med fjällen som ögonfröjd

      I Abisko med Lapporten i bakgrunden

     Amanda med Nuolja i bakgrunden

Vi gjorde också ett besök på Naturrum i Abisko, där jag har varit, där min syster har jobbat men där Amanda aldrig hade satt sin fot. Skidåkning och grottbesök hanns inte med, men det kommer fler tillfällen.

Så är jag tillbaka i vardagen. Har jobbat en halv dag, varit till Vittangi tur och retur, tittat på boende åt pappa, valt boende åt honom och burit in hans första saker, bara så att han kommer igång. Jag hann också med att hälsa på faster, som bor på samma boende. Hon är äldre än pappa, helt slut i kroppen men helt klar i knoppen. Pappa är inte alltid klar i huvudet men han verkar ofta ha roligt – verkar vara euforiskt lycklig många gånger och då värmer det i hjärtat. Det kan räcka med god mat, en kram eller något gott fika.

Hela processen med pappa, mamma och ordnande av boende har gått över förväntan, från den stund jag hittade tryggheten i mitt beslut. Är det rätt, går det lätt.

Nu får vi se hur lätt resten av veckan går – mycket jobb. Det är också kul.

Att under påsklovet koppla bort jobbet så till den grad att man har ”glömt” vad man höll på med när man kommer tillbaka – det var vi flera som hade gjort på mitt jobb. Det är bara hälsosamt, då har man verkligen varit ledig. Snabbt hittar man tråden igen.
Själv tänkte jag i söndags på hur kul det skulle bli att träna igen, nu när jag äntligen har fått fart på musklerna. Jag planerade och såg verkligen fram emot veckans pass. Imorse insåg jag att jag hade glömt att jag kommer att ha utvecklingssamtal denna vecka och att jag har en del prov att tillverka. Nåja, gymmet är öppet till tio på kvällarna. Jag får peppa mig själv genom att säga som min pappa, som inte alltid är med i nuet, men definitivt minns sina glansdagar : ”Jag är stark som fan.”

Förutom att ha varit ordentligt ledig, har jag hunnit med opera i Lainio. Det är Opera vildmark som i tretton års tid bjudit på opera, långt inne i skogen. Byborna går man ur huse och också långväga gäster kommer för att se och höra Carina Henriksson med vänner. I år bjöd hon på en komedi, Björnen, en enaktare av Tjechov,
för handling se recension.

I Lainio hann vi också ha det mysigt med familjen. Pappa är gammal och inte riktigt kurant men han har alltid älskat naturen och att koka kaffe över öppen eld. Nu går det inte längre att ta ut honom så vi gjorde som min dotter sa: ”Kan inte moffa komma till elden, får elden komma till moffa.”

Vi eldade, grillade korv och pinnbröd och kokade kaffe över elden – hemma på gården. Det var en skön dag för oss alla och efter den tog pappas vistelse hemma slut. Vätskebildning i kroppen ledde till hjärtsvikt och lasarettsvistelse i Kiruna.

På så sätt blev jag några dagar i Kiruna också, för att hälsa på pappa och ordna ett boende för honom. Jag var lite spänd och ledsen, men efter en stunds meditation lättade allt och jag kunde skala av mig alla inblandades åsikter och känslor och istället hitta tryggheten i mig själv och mitt beslut. Det gick över förväntan. Är det rätt, går det lätt.

Jag lärde mig också att det är nästan samma sak att lämna en gamling på lasarett som det är att lämna ett barn på dagis. Du kan inte säga en sak med munnen och låta ditt kroppsspråk avslöja din egen ambivalens. Du måste vara trygg, inifrån och ut – då blir gamlingen också trygg i situationen och accepterar att stanna. Tidigare har det varit svårt att lämna pappa, han har alltid försökt smita med, men nu gick det.

Min dotter har aldrig varit till Björkliden, Abisko eller Riksgränsen. Jag har länge känt att jag vill visa henne de platserna. Dels för att hon själv vill och dels för att sonen har varit där med mina föräldrar. Därför tog vi oss en dag upp i fjällvärlden. Det var en fin tur och vädret var med oss hela tiden. Som en extra bonus stötte vi på vänner i Katterjokk, där vi åt en riktigt god lunch med fjällen som ögonfröjd

                                                               I Abisko med Lapporten i bakgrunden

                                                                  Amanda med Nuolja i bakgrunden

Vi gjorde också ett besök på Naturrum i Abisko, där jag har varit, där min syster har jobbat men där Amanda aldrig hade satt sin fot. Skidåkning och grottbesök hanns inte med, men det kommer fler tillfällen.

Så är jag tillbaka i vardagen. Har jobbat en halv dag, varit till Vittangi tur och retur, tittat på boende åt pappa, valt boende åt honom och burit in hans första saker, bara så att han kommer igång. Jag hann också med att hälsa på faster, som bor på samma boende. Hon är äldre än pappa, helt slut i kroppen men helt klar i knoppen. Pappa är inte alltid klar i huvudet men han verkar ofta ha roligt – verkar vara euforiskt lycklig många gånger och då värmer det i hjärtat. Det kan räcka med god mat, en kram eller något gott fika.

Hela processen med pappa, mamma och ordnande av boende har gått över förväntan, från den stund jag hittade tryggheten i mitt beslut. Är det rätt, går det lätt.

Nu får vi se hur lätt resten av veckan går – mycket jobb. Det är också kul.

En stilla stund, i ensamhet,
på ett sterilt sjukhuscafé.

Röster fladdrar omkring mig,
det är irrelevant.

Människor på väg, ut eller in,
jag vet att de finns där.

De senaste dagarnas alla röster,
jag lämnar dem utanför.

Jag söker mitt centrum, min egen röst
finner dem snabbt, oavsett plats.

Känslor av svek, alla andras åsikter,
alla rinner de bort i stunden.

Sakernas förhållande, de inblandades roll,
jag vet att det är jag nu.

Lugn, förankrad i min egen trygghet,
känslor, tankar och logik förenas.

Trygg i mig själv, i min egen röst,
jag reser mig upp och börjar gå.

Långa korridorer, forcerade människor,
och så jag, och min  tillit.

För ett par dagar sedan, innan påsklovet,  möttes jag bara av stängda dörrar. Skulle äta frukost på jobbet i lugn och ro. Åkte dit extra tidigt och möttes av en skylt som sa att skolfiket var stängt den dagen. Brukar aldrig hända. Jag fick lov att jobba ett par timmar utan något i magen. Hungrig som tusan.

Sedan styrde jag stegen till ett närliggande café, stängda dörrar där också. Jag var alldeles för tidigt ute. Skulle jag behöva gå hem igen för att få mig något i magen?Till slut kom jag på att vi har ett café till här i Pajala och där möttes jag av en stor skylt (se nedan) som lyste av värme. Jag togs emot med öppna armar, fick gott kaffe och en macka på hembakat bröd. Kroppen blev lycklig och själv tyckte jag det hela var en smula komiskt, så jag lärde mig värdet av:

Blir du inte insläppt – gå till någon som har …

Får du inte komma in – gå hem!

]]> http://ordlusta.com/2013/04/03/inte-svarare-an-sa-3/feed/ 2